Jag ska erkänna att jag har svårt att prata med människor, jag har svårt att utmärka mig och ta plats. Den här bloggen blir lite som mitt sätt att prata med er. Dela med mig av mina känslor. Jag vet inte riktigt vilka som läser men jag vet några av mina vänner som gör det. Eller mina så kallade vänner. Jag känner mig besviken. Hur många gånger har inte jag erbjudit mig er hjälp, sagt att det alltid är okej att ringa mig, jag finns alltid. När ni då läser ett inlägg som innan, får inte det er att känna något? Uppenbarligen inte för inte ens enda tog kontakt med mig. Mina vänner vet vad jag gått och går igenom just nu, och vet att jag inte vill att folk ska dra sig undan för mig och att jag är en person som har svårt att säga hur jag känner bara sådär. Att de då gör det får mig att känna mig otillräcklig, ovälkommen. Jag känner inte att någon av mina vänner bryr sig om mig. Vänner beter sig inte såhär. Så uppenbarligen är jag inte någon som folk vill vara med. Jag vet att jag har mina brister, att jag har humörsvängningar och att jag kan vara svår att förstå, jag är bara osäker. Jg känner mig besviken. Och eftersom att inte en jävel bryr sig ens när jag skriver ut det på nätet, kan jag lika gärna skita i det.