Jag känner inte att jag orkar vara i skolan längre. Det skulle bli en ny start att komma till gymnasiet, jag skulle inte behöva må som jag gjorde tidigare. Vad händer? Ingenting. Det är exakt som förut. Känner bara press och att jag inte kan vara mig själv där. Visst är lärarna jättebra, lokalerna är fina, människorna i klassen är roliga och snälla. Men jag passar inte in. Jag känner inte att jag hör hemma där. Kanske är det bara i min hjärna men jag känner inte att jag borde vara där. Hur kul är det då att gå till skolan när ändå inte känns tryggt, när jag inte inte känner mig välkommen? 

 

Vi pratar om att man ska kunna ändra sitt beteende, ändra hur man är bland nya människor. Men när det ändå bara blir samma respons vad är det då för mening? Varför ska en redan svag person behöva vara starkare än de andra? Varför är det svårare för oss att passa in? Antingen blir vi ihågkomna som de tysta konstiga människorna eller så blir vi inte ihågkomna alls, vi syns inte, vi är inget särskilt, inte någon som nån frivilligt väljer att i första hand prata med eller umgås med. Vi bara finns där, som en del av samhället. De som bara finns men som inte fyller någon funktion. 

 

Och vilka kan man säga är sina vänner? Vilka ser hur man mår och gör något åt det? 

 

Jag skiter i det nu.