Förväntningar
17:56:03 Jag har för höga förväntningar på allt och alla. Det börjar på ett sätt och slutar på ett annat. Inget är sammanhängande längre, alla trådar har klippts. Men samtidigt så förändras allt så fort. Ingen dag är lik en annan. Jag har alltid varit säker på vad jag tycker och inte tycker på saker och ting, nu har jag tappat min uppfattning om de allra mest självklara saker. Inget berör längre. Inget fungerar, inget samarbetar. Alla säger att det går över. Men hur länge ska jag behöva vänta? Är år inte tillräckligt? Kommer jag orka hålla mig kvar, när jag inte finner någon mening i något jag gör?
Livet är jobbigt. Jag trodde allt var så självklart. Men inget är det. Har aldrig varit, kommer aldrig att vara.
Känslor jag inte klarar av
Allt var så perfekt. Det fanns inget som skulle kunna göra mig ledsen. Jag gick in i ett träd, men jag brydde mig inte. Jag föll med cykeln, men inte heller då brydde jag mig. Allt var perfekt, för du var där och gjorde mig glad. Vad hände? Över natt blev allt knas och du verkade inte bry dig längre. Vad hände med den gulliga du som alltid fick mig att le, som gjorde min dag? Försvann det bara? Tydligen.
A little bit of happiness
♥
Jag tror jag är kär
De där jävla tårarna som aldrig kommer
De ligger där så plågsamt i ögonen, men vill aldrig falla
Jävla tårar
∩
Jag brukar sitta på en bänk
någonstans
helt ensam
eller
ensam från alla andra
bland alla andra
och gråta
I de där tårarna
finns allt mitt hopp
mitt hopp som rinner nerför mina kinder
bort från mig
Hoppet
om att allt ska bli bra
att en ljus framtid väntar
att jag ska känna mig stark
att folk ska se och förstå
Hoppet
om att Du
nej inte du
att en annan Du
ska vilja
Jag har inte längre något hopp
det hoppet rann bort
nerför mina kinder
och
ingen såg mig