Jag ska erkänna att jag har svårt att prata med människor, jag har svårt att utmärka mig och ta plats. Den här bloggen blir lite som mitt sätt att prata med er. Dela med mig av mina känslor. Jag vet inte riktigt vilka som läser men jag vet några av mina vänner som gör det. Eller mina så kallade vänner. Jag känner mig besviken. Hur många gånger har inte jag erbjudit mig er hjälp, sagt att det alltid är okej att ringa mig, jag finns alltid. När ni då läser ett inlägg som innan, får inte det er att känna något? Uppenbarligen inte för inte ens enda tog kontakt med mig. Mina vänner vet vad jag gått och går igenom just nu, och vet att jag inte vill att folk ska dra sig undan för mig och att jag är en person som har svårt att säga hur jag känner bara sådär. Att de då gör det får mig att känna mig otillräcklig, ovälkommen. Jag känner inte att någon av mina vänner bryr sig om mig. Vänner beter sig inte såhär. Så uppenbarligen är jag inte någon som folk vill vara med. Jag vet att jag har mina brister, att jag har humörsvängningar och att jag kan vara svår att förstå, jag är bara osäker. Jg känner mig besviken. Och eftersom att inte en jävel bryr sig ens när jag skriver ut det på nätet, kan jag lika gärna skita i det.

Jag förstår inte varför dagens vuxna människor beter sig så illa när de ska åka tunnelbana. De knuffas, väntar inte på att passagerarna ska gå av innan de kliver på, tar platser som någon annan mer behövande kunde fått, sätter sig på det yttre sätet istället för det inre osv. Jag blir så arg när jag ser människor lägga sin handväska på det tomma sätet bredvid för att på något sätt indikera att "jag vill inte att någon främling sätter sig här" när det finns många äldre och skadade som skulle behöva sitta. Och imorse till exempel när jag skulle åka till skolan så var tunnelbanan ganska full. Det fanns en ledig inre plats men jag hade två klumpiga väskor och tåget var dessutom i rörelse och det var svårt att ta sig fram till det utan att på något sätt stöta till andra. Så jag ställde mig i gången för att det inte skulle bli för fullt vid dörrarna. Flera gånger var det människor som skulle förbi mig för att av någon anledning ställa sig vid den andra dörren och var verkligen tvungna att knuffa sig förbi mig för att komma dit. Sa de ursäkta? Självklart inte. De puttade bara in mig i en sittande passagerare som fick min väska i ansiktet. Varför ska de ens, i en full tunnelbana, förflytta sig och göra det jobbigt för alla andra? Sedan såg jag en äldre man som skulle sätta sig på en plats som precis blivit ledig. En kvinna i 40-årsåldern var mycket kvickare i benen och tog den platsen innan den här mannen och såg bara förbi honom, och detta är vanligt förekommande. Den här kvinnan gick dessutom av stationen efter. Kunde inte hon offrat två minuter av stående resa för den här mannen?

Jag kom lite tidigt till mitt möte så jag hann äta lite onyttig frukost innan:donkenpannkakor och kaffe 
Lucky me

Äääntligen har jag fått mitt laptop skydd som jag beställde för evigheter sen! 
Köpte det på laptop-skydd.se för 210kr!

Så sa alltid min morfar och det betyder "morgon morgon". Har nyss vaknat och jag insåg att fy fan vad det här kommer bli en tråkig dag. Måste plugga så inåt satan... Mina dagar de kommande veckorna kommer bestå av skola, plugg, kaffe, sova. Älska livet!! 

Hej people! Är hos Kimsan nu och har pluggat lite och ätit bullar! Ikväll ska vi äta hemmagjorda kycklingspett med hemmagjord jordnötssås! Älskar kims mammas kycklingspett! 
Lite dagen efter sådär!

Tyvärr de enda bilderna jag har från igår menmen

Igår fick jag lite grejer från min underbara brors fru! 
Mango Temptation body mist, Pure Daydream body mist, tre necessärer och sen fick jag också ett essie nagellack! Såå glad!

Låt oss vara lite glada istället för Depp som den här bloggen bestått av den senaste tiden. Saker jag ser fram emot Min byxa sprack idag... Andra byxan på typ tre veckor som spricker... 😔

Vi startar denna underbara onsdag med mera sjukdom, minusgrader och franskaprov i tre timmar. Åh vilken underbar dag! 
Till förkylningen

Assååååh jag känner mig så fruktansvärt stressad och spänd. Egentligen har vi inte såååå värst mycket plugg men jag har missat en del och sen igår fått veta att en svenskareflektion skulle vara inne idag, att vi har orienteringsläxa till på torsdag och att jag har psykologiexamination nästa tisdag. Jag är mest stressad inför psykologin för jg känner inte att jag har koll på de olika teorierna och begreppen och nu ska vi liksom skriva en examination. Jag måste prata med min psykologilärare lite känner jag... I och för sig är detta bara första provet eller vad man ska säga så man lär ju liksom improve men ändå jag är lite utav en perfektionist när det kommer till skolan men jag kan också hur lätt som helst bara lägga av, det beror på vad som händer mer i mitt liv men nu känner jag verkligen att jag ska ta mig till skolan, plugga mitt bästa för det vet jag att mamma hade sagt åt mig och velat göra så mamma är min drivande kraft just nu...En ful bild på mig igår när jag pluggade i vår nyinskaffade mysiga halsduk.

Idag var en dålig dag.

Kanske dags att börja blogga igen. Eller jag vet inte men det kan vara skönt att få skriva av sig lite. Det kom så plötsligt det här, det är helt sjukt. Jag har fortfarande inte tagit till mig det här. Men den mest verkliga stunden var idag när jag var på mammas jobb och jag pratade med hennes kollegor och de börjar gråta. Och när jag går in på hennes kontor och så sitter hon inte längre där. Inget mer "heei muru" när hon ser mig komma in. Inget klapprande av hennes klackar ljuder längre i väntrummet. När jag kom in i fikarummet står där en bild av mamma, med tända ljus och vita rosor och liljor och jag inser verkligen hur älskad hon är av många fler än bara hennes familj. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.