Kanske dags att börja blogga igen. Eller jag vet inte men det kan vara skönt att få skriva av sig lite. Det kom så plötsligt det här, det är helt sjukt. Jag har fortfarande inte tagit till mig det här. Men den mest verkliga stunden var idag när jag var på mammas jobb och jag pratade med hennes kollegor och de börjar gråta. Och när jag går in på hennes kontor och så sitter hon inte längre där. Inget mer "heei muru" när hon ser mig komma in. Inget klapprande av hennes klackar ljuder längre i väntrummet. När jag kom in i fikarummet står där en bild av mamma, med tända ljus och vita rosor och liljor och jag inser verkligen hur älskad hon är av många fler än bara hennes familj. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.